torsdag, januari 28

Kaos ur ordning

Häromdagen ljög jag. På riktigt. Rakt ut. Nästan rakt upp i ansiktet på en vän. Nästan för att det var över telefon och snarare rätt in i någon strålning och vidare in i vännens öra.

Men så får Elin skylla sig själv. "Hur går det med kärleken" är en fruktansvärt töntig fråga. Objektivt sett är frågan hur kärlek definieras och om den kanske är en konstant term som alltid finns och hur kommer då frågeordet "hur" dit? Men det är säkert inte svar för frågan så som Elin vill ha det. "Jodå". Punkt. Vi byter samtalsämne. "Så vad gör du?" Nej, jag vet faktiskt inte en enda människa oavsett civiltillstånd som tycker om den frågan, men jo, jag vet att den kan vara rolig att ställa.

Men jag ljög för Elin. "Jodå" var en grov underdrift. De senaste två veckorna har jag umgåtts intensivt med en man jag stött på bara två gånger tidigare. Lite i smyg har jag försummat annat umgänge, glömt bort tid och rum för att bara träffa honom. Tiden har inte varit väsentlig, skolböckerna har prioriterats bort - vad är väl ett stycke funktioner med derivata och intercept i jämförelse med honom? Han med stort H. Jag behöver ingen annan.

Okej, åldersskillnaden är lite stor. Okej, man ska inte glömma bort allt runtomkring för en fling som man vet kommer ta slut. Men ändå. Det har varit så trevliga två veckor och han har funnits där med mig även när det varit natt och allt runtomkring stannat upp.

Han heter Robert och igår kväll tog det slut. Efter 614 sidor tillsammans är det ett avslutat kapitel mellan oss. Eller snarare många avslutade kapitel. Så gott som en hel bok. Så gott som en hel "Den förlorade symbolen".

1 kommentar:

Anonym sa...

Fy fasiken!!!
Jag blev ju glad för dig
när jag hade läst halva inlägget
men när man läste slutet så blev
jag bara arg!!!! FY dig!!!